När sexuella hemligheter avslöjas i en parrelation är konsekvenserna ofta förödande. Den första reaktionen hos den som varit utsatt för lögnerna är ofta förnekelse följt av ilska och nedstämdhet, känslor som inte sällan fördjupas i regelrätt depression. När insikten väl har sjunkit in om att den förtrolighet man trodde sig ha med sin partner är borta, att inget är sig likt och inget kan bli som förr, känns sorgen övermäktig. Den här förlusten är för de allra flesta svår att ta till sig. 

Känslan av djup orättvisa är genomgående. Dels över att ha blivit indragen i något som ligger utanför den egna kontrollen och dels på grund av att inte medvetet bidragit till det som hänt. När det gäller anhöriga till sexberoende personer är det viktigt att förstå att man inte hade kunnat göra på något annat sätt för att det som hänt inte skulle ha hänt. I det här första stadiet av processen ligger avslöjandena och känslan av förlust ”överst i byrålådan” och att förlåta känns oftast inte som något alternativ. Men lyckas man arbeta sig igenom alla känslorna, inte minst ilskan över sveket, finns det chans att så småningom läka och acceptera det som hänt. Men det tar tid.

Att tvinga sig själv fram till en snabb läkningsprocess är ur psykologiskt perspektiv ineffektivt och bromsar tvärtom upp förloppet. I förlängningen kan det också påverka möjligheterna för den sexberoende att utveckla empati och förståelse för den skada som sexberoendet orsakat sin anhörig.